ett trolskt vargaland
insvept i hostlig mantel
utav tussmorkrets sfar
ur sagans natt det stillsamt foddes
likt nordanvadrets fard
genom lovsalars prakt
en aventyrsfard
med drommande tjarn och forradisk myr
dar fjallvaggar rest sig omkring
och fimbulkolden lystet lurar
dar vargkorers klagohymn
ar pulsslag i mitt hjarta
tronad av det bitterljuva rikets maktiga lugn
i urskogens lavkladda pelarhall
jag stravar langst vandringsstraken
i blast och norrskenslyster
vid synviddens rand
ligger vitterdimmornas dok
sa tungt over trollbergens trakt
togligt faller nu sno over norrland
och gyller as och stam
vintern sanker sig ner
oktobersnon tacker nu bygden
stormarna river och sliter
och i den dodolgres hamn
skall blodet tjala sig
nar det obanade islandskapets vrede vaknar.
jag stravar langst vandringsstraken
i blast och norrskenslyster
och de tvarvulna frostnatternas ankomst
kanns som sjalabalsam
mot soder jag vandrat
att skada dess vida slatter
da ett gastavred sa lomskt jag vande sa mot norr
och fann min sjalafrid |