[musik by vintersorg]
[lyrik by karl-erik forsslund]
som en gammal isbelupen drake ligger jokeln tung
och vitgronraggig nedfor branten mellan tvenne toppar
stjarten lindad runtom hogsta
spetsen, buken spand och stinn
i fjallets kittel, ryggen kront av mittmoranens as,
svart och knoglig
ner mot daln han stracker langsmal nos med rynkigt
skinn till lappar, vita tander grina dar imellan,
genom jokelportens svarta hal rinner ur hans
gap en lerig strom
taggig kam pa hjassan, morka grumligt grongra ogen -
stelt han stirrar over dalen ner,
trycker nosen vadrar mot
marken mellan tassarna vars morka klor
skymta fram ur vat smutsgra ragg
smavaxt attling av sin jattestamfar, istidsdraken,
fader jokul sjalv - han som strackte stjarten upp
mot polen ramarna mot blockberg och ural,
han som over fjall och slatter vrakte sig,
kralande och valtrande
han som fyllde hav och sjoar,
rev med klorna rispor i de harda hallar
gnagde klipporna och pressade
bergen samman med sin tyngd
ham som skovlade och lade ode sagoskogar,
grona paradis, blaste med iskall andedrakt bort
allt som levde, blommande och lyste |